lantisar.blogg.se

Jag sitter och tittar ut genom fönstret, ljuset har börjat komma och så också vårens första tecken. Jag blir illamående. Det suger till och smärtar i bröstet. Tomt. Eko. Det var inte såhär det skulle vara. Den fantastiska våren då allt spirar till liv, och våran ängel är död. 

 

I natt var det en månad sedan jag vårdade vår döende hund under hennes sista timmar i livet. Samma kväll hade vi hämtat hem henne från sjukhuset. Hon var så svag. Veterinären sa ändå att det verkade rimligt att hämta hem henne för att ta farväl ett par sista dagar. Det blev inga dagar, utan timmar. På kvällen la vi oss med henne mellan oss i sängen, vi såg på henne att vi inte hade så lång tid som veterinären trodde. Hon var livlös, men ändå där i sinnet. Vi sörjde, men var oerhört glada att vi äntligen var vid hennes sida och hon vid vår. Vid ett tillfälle hämtade hon sina krafter och vände huvudet upp mot husse för att torka hans tårar. Eftersom Stefan skulle jobba dagen därpå erbjöd jag honom en insomningstablett och strax därefter somnade han. Under natten bad Angel om att få gå ut några gånger och jag bar henne ner för trappen. För varje gång som jag bar henne ut kände jag mer och mer hur jag verkligen vårdade min döende hund i hennes sista tid. Men med henne i min famn lyckades jag ändå somna om varje gång, det fanns ingen som hon för att få mig att somna. Mitt lilla sömnmirakel.

 

Timmarna gick och efter ett par vändor ut och in så vaknade jag sista gången av att hon reste sig upp, gick några meter och stannade upp. Jag tog det som att hon behövde kräkas igen och försökte snabbt hjälpa henne in i duschen. När jag tog tag i henne var hennes kropp inte alls medgörlig längre och vi kom aldrig hela vägen dit. Hon bara halkade omkring på parketten hur mycket jag än var med och försökte stödja hennes kropp. Stefan vaknade av ljudet från hennes tassar och klor som inte fick fäste mot golvet, utan bara gled omkring. Han undrade vad som hände och jag förklarade att hon inte orkade bära sin kropp längre. Jag flyttade över henne till mattan så benen skulle stå kvar medan jag höll i henne. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till och stod mest bara där och höll i henne så hon inte skulle ramla ihop. Efter ett tag beslutade jag mig ändå för att ta in henne till sängen igen. Jag la henne bredvid mig och såg till att hon viste att jag fanns där för henne. Nu andades hon väldigt tungt och hastigt. Veterinären hade nämnt detta när vi hämtade henne. Hon skulle inte ha några smärtor utan det som skulle kunna hända var att hon kunde bli stressad för att hon inte kunde syresätta blodet ordentligt.

 

Andningen gick inte ner och hennes ögon bara stirrade. Tillslut ringde vi till sjukhuset för att fråga om vi kunde ge henne Stesolid, vilket var det enda lugnande vi hade hemma. Medan skötaren pratade med veterinär blev Angels tillstånd allt sämre, hon tappade kontrollen över sin blåsa och det rann ut över sängen och ner i hennes bädd. När skötaren var tillbaka i telefonen hade hon börjat krampa och fradga. Skötaren bad oss att släcka lamporna och att inte hålla i henne mer än att se till att hon inte hamnade på rygg. Vi bar bort henne från sängarna, släckte lamporna och la henne på filtar på golvet. Hon fortsatte krampa och jag satt bredvid henne och hindrade henne från att hamna på rygg, medan Stefan sprang på toa. Efter en kort stund avtog kramperna, Stefan satt på ena sidan om henne och jag på andra. Jag la handen över hennes hjärta, det kämpade fortfarande febrilt. Men bara för några sekunder. Vi var båda tysta. Chockade. Det enda som tillslut kom ur mig var "Å herre gud!", jag upprepade det som något slags mantra medan det ibland slank in något "Hon är död!". Ja, hon var död. Hon låg där på vårt sovrumsgolv och levde inte längre. Vår solstråle, vår stjärna, vårt allt. Hon levde inte längre. Kvar var bara en kropp. 

 

 ♥

 

Klockan var fortfarande tidigt på morgonen, veterinärpraktiken skulle inte öppna för ens om några timmar. Vi väntade. Stefan bar över hennes kropp till hennes vardagsrumsbädd. I omgångar satt vi vid den och grät så vi dräglade. Vi klappade, pussade, såg på hennes vackra kropp. "Å herre gud!", "Hon är död!", "Hon lever inte längre!", "Å herre gud!" "Å HERRE GUD!". Plågoreaktionerna gick i vågor. Vi låg där, grät ohämmat, kände allt och inget. Stefan lyckades få till ett blogginlägg, jag gick runt i tvångsliknande cirklar, vi kramades, grät, skrek och ville fly från våra kroppar. Efter ett tag bad Stefan mig att plocka fram ett av hennes lakan, jag valde ett fullt med hjärtan och vi svepte tillsammans in henne i det. Nu låg hon där, insvept i massa hjärtan. Död. Plågorna snurrade.

 

Stefan hade funnit tröst genom sitt blogginlägg och försökte föra över det till mig. Vilken hjälte hon var, hon värnade verkligen om oss och hon kunde inte ha valt ett bättre tillfälle. Hon var hemma, vi var båda hemma, vi hade haft en sista kväll och natt ihop, Stefan hade inte hunnit iväg till jobbet och timmarna innan vi kunde få tag på veterinären gav oss tid att bara vara där, i alltihop. Landa lite gran. När klockan närmade sig 8 ringde vi samtalet till veterinären och strax därefter åkte vi in för att lämna av hennes kropp. Den var fortfarande varm, det kändes genom lakanet. Men nu hade den börjar bli stel. Vår ordinarie veterinär sa att han aldrig vart med om ett så snabbt förlopp tidigare. Under loppet av tre veckor hade hon gått från väldigt trött till att dö av sig själv. Vår kämpe. Hon ville inte dö utan oss. Hon väntade tills det att hon var hemma, hemma hos den enda trygghet hon kände på denna jord, hennes människor. Hon skulle inte dö utan oss och inte på något sjukhus. En skötare kom ut till bilen för att hämta kroppen, vi pussade den genom lakanet och de gick iväg. 

 

Idag, en månad senare på dagen, har vi fått hämta hennes aska. I sommar ska hon få liv igen. I form av ett träd, närmare sagt en Katsura, som ska få växa och froda på den tomt vårt liv ska utspela sig. Hon ska få vara med, hela vägen. Vi ska vaka över henne som hon ska få vaka över oss och hon kommer alltid att ha en central plats i vårt liv. Vi kommer kunna gå dit med framtida familjemedlemmar och berätta om henne. Hunden, vår första hund, som tog oss dit vi är idag. Hon som banade vägen för vår dröm och gav oss oändligt mycket insikt och kunskap. Hon som visade att ingenting är omöjligt. Man måste bara ha viljan att kämpa och aldrig ge upp. Tålamod är nyckeln.

 

Du oändligt fantastiska själ, vi kommer alltid att älska dig. Vi kommer alltid att vara tacksamma över dig, att du kom till oss och gav oss vårt liv, så som vi känner till det idag. Vila i frid vår vackra, vackra ängel. Du är det absolut finaste vi vet. ♥