lantisar.blogg.se

Igår lyckades jag ta mig över det stora hindret att ringa vården och fråga vad som står på. Vi har nu bott här i tre månader, för en och en halv månad sedan var jag på läkarbesök. På besöket konstaterades att det som stod i remissen stämde; jag behöver en samtalskontakt. I remissen stod det även, vilket läkaren läste upp för mig, att det bör ske inom två månader från flytt. Jag fick veta att jag kunde vänta en kallelse i brevlådan och sedan dess har jag väntat och väntat och väntat...

 

Jag lyckades alltså ta mig till att ringa och fråga. Till min förvåning kommer jag först till en telefonsvarare, den vill ha mitt personnummer och telefonnummer för att ringa upp mig omkring tre timmar senare. Min första känsla var att detta var väldigt konstigt. Hade det varit en vårdcentral jag kontaktat hade allting varit i sin ordning. Men en psykiatrisk mottagning tycker jag att man ska kunna komma i snabb kontakt med. Inte heller har jag fått något akutnummer om det verkligen skulle krisa. Jag knappade iallafall in allting och omkring tre timmar senare ringde mobilen, från fel mottagning. Hon hjälpte mig iallafall så gott hon kunde genom att säga "Ja, det står här att du ska få en samtalskontakt och ja.., du står i kö." Inte kände jag mig klokare av det, men mer kunde hon inte säga. Jag fick tillslut igenom att hon lämnade en notis till min läkare om att kontakta mig. Några timmar senare ringde även han, inte blev jag det minsta klokare av det, snarare tvärtom. "Ja.., jo, jag vet ju alltså inte, min uppgift är ju bara att undersöka om terapi är nödvändigt, sedan kan jag inte göra mer. Och just nu håller ju mottagningen på att stänga ner för att förflyttas, så det kommer inte att bli några nya samtalkontakter upprättade på det här stället. Men du står i kö, och det har du gjort sedan remissen kom till oss i början av augusti.".

 

Suck, så mycket suck att jag inte vet vad jag ska fortsätta skriva... Jag förklarade iallafall mitt stora missnöje med detta, framförallt mitt stora missnöje med att inte bli det minsta informerad, utan behöva fråga mig fram till sådan information. Vi pratade ett tag men ingenting blev bättre för det. Han tyckte att jag skulle ringa till deras chef på måndag och fråga. Han kunde inte ge mig någon vidare information alls och de var alla lika ovetandes på mottagningen.

 

Jag känner mig just nu tung och besviken, jag funderar över om jag verkligen fixar att ringa översta chefen och en icke efterlängtad oro kryper in i ryggmärgen på mig. Konstateras kan alltså definitivt göras, att Gävleborgs län, enligt hörsägen, är bland de absolut sämsta i Sverige på vårdinrättning. 

 

Maria