Att vara Järvsöbo kräver djärva beslut.
I flera månader har jag funderat, fram och tillbaka. Ena stunden kommit fram till "Nej, det går inte!" andra "Jo, men kanske...". Jag har funderat över hur jag skulle kunna motivera det för mig själv, vad det skulle innebära för mig själv och om jag skulle trivas med mig själv. För några månader sedan kom jag fram till "Nej, jag kan inte och vill inte. Så nu slutar jag fundera över det.". Men så dyker det upp igen.
Igår kollade jag upp vad jag skulle kunna benämna mig som, om jag skulle våga. En löjlig detalj kanske, men något som känns betydelsefullt för mig. Men något beslut togs inte.
Ikväll tog jag plötsligt beslutet att ge det ett försök. Det mest vansinniga i det hela är att det är den mest osannolika personen som hjälpte mig att tillslut komma fram till beslutet att prova. Några av er har nog listat ut vad jag talar om, om du inte har så ska jag nu berätta.
Idag fick den striktaste vegetarianen jag känner, min vän Adam, mig till att våga ta steget att prova att äta fisk igen. När jag tog beslutet hade jag glömt att Stefan inte skulle äta hemma idag. När jag kom på det kände jag att jag inte fick backa ur för det, när jag nu hade bestämt mig. Så i min lilla ensamhet har jag ikväll stått och tillagat och ätit lax. Det var gott. Det var jobbigt. Får se vad som händer framöver, kanske går jag över till pescetarisk kost.
Maria
