På villoråd i skogen!
Sedan vi flyttade hit har jag har försökt att i bästa mån inte gå samma spår flera gånger, alltid försökt förnya rutten åtminstone delvis. Dels för egen vinning, men också för att vår lilla gris ska vänja sig vid miljöombyten. Nu är det väl inte så mycket till miljöombyte när vi bara går i skogen, men om vi från början aldrig går samma väg så kommer hon inte plötsligt stressa upp sig för att vi inte går "där vi brukar". Ett annat stort plus med det är att hon håller ännu bättre uppsikt på mig, då hon inte vet vart vi ska ta vägen här näst.
Så till dagens tur då. Jag letade upp ett traktorspår som jag tänkt att jag måste undersöka igen, det absolut första stället vi gick på här i skogen när vi var uppe på semester i somras. När jag hade gått några kilometer möttes jag dock av en stor vägg som naturen skapat av olika växtlighet. Hundarna sprang glatt genom allt snår, men jag ville inte tråckla mig genom sly och sumpmark. Istället ändrade jag bara riktning och tänkte att "någonstans kommer jag förbi.". Efter att ha mötts av kanske fem-sex olika väggar och med dem ändrat riktning, fann jag mig vare vilse i skogen för första gången. Jag fortsatte traska på, jag var ändå inte säker på varifrån jag kom så det var ingen mening med att vända. Pulsen gick upp en aning men så småningom glimtade jag någon form av öppen mark bakom den snåriga, vissna barrskogen jag yrat runt i. Jag la riktning ditåt.
Väl framme fann jag ett kalhygge, tyvärr var det inte ett kalhygge jag kände igen. Men i en annan ände av hygget uppenbarade sig ett traktorspår och jag tänkte genast "Det måste ju ta mig någonstans där jag kan orientera mig ifrån.". Det var ett riktigt kladdigt gammalt spår och jag var tvungen att hoppa från grästuva till grästuva för att inte få lera upp till vaderna. Men mycket väl slutade spåret på den timmerväg vi dagligen går på.
Svettig efter tråcklande och hoppande satte jag mig ned vid vägkanten och lät tjejerna få nosa runt en stund. Solen dök upp och vi började så sakta röra oss hemåt.
Maria